Handboll för alla – det goda skolexemplet

En vintermorgon för drygt 15 år sedan var cykelbanan längs Ringstorps sommarstad i Helsingborg plötsligt avspärrad med polisens blåvita plastband. I skydd av mörkret hade det brutala våldet slagit till och konturerna av en avrättad 20-åring var nu etsade med vita kritstreck på asfalten. Vi pendlare fick trampa en omväg till jobben, men dödens markering skulle under lång tid påminna om att gängkriminaliteten inte längre var en storstadsangelägenhet.

I dag är skjutningar och sprängningar vardagsmat i Helsingborg och allt i fler städer i Sverige. Barn rekryteras för att mörda och otryggheten växer.

Sveriges kommuner och regioner (SKR) offentliggjorde nyligen statistik som bekräftar bilden.

I jämförelse med de 20 största städerna i landet – med reservation för att Stockholm och Malmö saknar relevant underlag i alla kategorier – har Helsingborg:

  • flest anmälda brott och personskador.
  • näst flest anmälda våldsbrott.
  • topposition i fråga om anmäld skadegörelse.

Dessutom finns här störst upplevd otrygghet och oro, även de tre storstadsområdena inräknade.

Lägg därtill en politisk ledning som, i tider av dalande studieresultat, valt att prioritera ner skolpengen till under rikssnitt, vilket självklart drabbar barn med mest behov. Det finns lokala skolor där nästan 50 procent av niondeklassarna går ut med ofullständiga betyg.

Så sent som i förra veckan rapporterade Skolverket att socioekonomisk bakgrund har fått allt större betydelse för elevernas kunskapsresultat. Internationella studieorganet Pirls, som mäter läsförmågan bland fjärdeklassare, noterar dessutom att glappet mellan de högst och lägst presterande eleverna aldrig varit bredare – i klartext mellan barn från resursstarka och resurssvaga hem.

Idrotten är en annan vattendelare.

I kommunen klassas Dalhem, Drottninghög, Fredriksdal samt Söder/Planteringen av polisen som riskområden.

Då Helsingborgs Dagblad härom året granskade utvecklingen inom lokalfotbollen var bilden tydlig. Livskraftiga idrottsföreningar, med stort ungdomsfokus, finns och frodas i de expansiva villaförorterna. Samtidigt breder fotbollsdöden ut sig på andra håll. Klubbar försvinner och alternativen blir färre på landsbygden och i utanförskapsmiljöer.

Förr var Trädgårdsgatan en uttalad gräns i motpolernas Helsingborg.

Norr om Stadsparken låg de bemedlades revir. Söderut spred fosfatfabriken på Carl Krooks gata sin stank över trångboddhetens arbetarkvarter.

I dag är gränserna inte lika tydliga, däremot fler.

Söder är fortfarande Söder, om än med enklaver av mäklarcharm och skrytbyggen.

Nya zoner, stämplade som speciellt utsatta, föder nya kontrastlinjer.

2000-talets Trädgårdsgatan heter Lägervägen, Planteringsvägen eller Vasatorpsvägen.

Polisen, författaren och tv-profilen Nadim Ghazale föreläste nyligen i Arenan, inbjuden av handbollsföreningen OV Helsingborg. Han fokuserade på idrotten som brobyggare och på vikten av en likvärdig skola. Han gjorde det med utgångspunkt av egna erfarenheter från sin uppväxt i Borås, där ungar från vitt skilda miljöer förenades på fotbolls- och handbollsplaner.

Inför lokalpolitiker, tjänstemän, polisrepresentanter, skolfolk och näringsidkare berättade han hur samspel och klubbkänsla kickade rätt i hans eget liv. Men inte utan att problematisera och lyfta spegelvända fördomar. Samtidigt som han uttryckte förundran över att språkstöd kan vara en omdebatterad fråga 2023, så vittnade han om bristande kulturell förståelse för svenskt föreningsliv i många invandrarfamiljer.

I sammanhanget passade han på att framhålla OV Helsingborgs sociala engagemang, Handbollsskola för alla (HFA), som ett gott exempel. Det växande integrationsprojektet har rotat sig på skolor i stadens mest utsatta områden och erbjuder både fysiska aktiviteter och läxhjälp för flera hundratals ungar varje vecka. Allt är gratis för de deltagande barnen och finansieras i huvudsak av lokala företag, stiftelser och organisationer.

Själv har jag det senaste året haft tillfälle att följa HFA på nära håll och imponerats av den entusiasm som föreningens egna ledare sprider i trånga gympasalar. Men också av volontärerna – ofta pensionerade pedagoger eller frivilligpersonal från OV:s partnerföretag – som fungerar som extrastöd i klassrummen.

Ett annat ben i Handbollsskola för alla är lördagarnas träningar för funktionsnedsatta i Filbornahallen.

Den sportsliga elitsatsningen har svajat i OV Helsingborg men sedan HFA sjösattes 2016 har föreningen erbjudit så mycket mer. Med drygt 40 år som lokalreporter i ryggen, varav merparten i Nordvästskåne, vill jag påstå att projektet är unikt.

Förebyggande åtgärder prioriteras i dag ofta ner i debatt och handling. Ändå, varför inte lära av goda exempel? Sträva efter en skola som garanterar justa och jämlika möjligheter, samt stötta aktiviteter som är välkomnande och tillgängliga för alla barn.

PER OHLSSON

Helsingborg

Se fler nyheter